Ungdomar och unga vuxna på Nordkalotten – en outnyttjad, sinande resurs?

Riskerar vi, i skuggan av glädjen över att fortfarande kunna kalla oss ”Strong, Specific and Promising”, att glömma och slarva bort en av regionens absolut viktigaste råvaror – våra ungdomar och unga vuxna?

Med risk för att trampa på ömma tår vill jag lyfta frågan om hur vi (beslutsfattare, strateger, media, lärare, vägledare, vuxna generellt…) kommunicerar bilden av och möjligheterna med denna framtidsregion till de unga. Kommuniceras den överhuvudtaget, och i så fall när, var och i vilka format? En grundläggande fråga är förstås också vem som har skapat bilden. Handen på hjärtat; i hur många fall har ungdomar och unga vuxna bjudits in till diskussioner om behov och strategier och som fullvärdiga och superviktiga deltagare framsynsworkshops? När det gäller vuxenvärldens förmåga att kommunicera med dagens unga är det knappast de offentliga verksamheterna som vinner dragkampen om de ungas uppmärksamhet. Många gånger ”glöms” de unga helt enkelt bort i debatter och arbete med att planera för framtiden. Det finns ett glapp idag; mellan generationer och mellan nivåer i samhället, ett glapp som med stor sannolikhet riskerar att växa – i takt med ökad ungdomsarbetslöshet, utflyttning och smygande värderingsförskjutning. I klartext finns en uppenbar risk att de unga inte så enkelt (automatiskt) identifierar sig med budskap om att regionen är den mest intressanta på sikt utan i stället söker sig till andra ställen – och/eller branscher – som kan kommunicera och attrahera de värden (och via de format) som dagens unga värdesätter, använder och utvecklar. I detta finns en konflikt som kanske förklarar en del av det ovanstående; det nya mot det gamla, det okända mot det kända, det farliga mot det ofarliga.

I mitt nuvarande uppdrag som expert i URBACT-nätverket My Generation har jag förmånen att arbeta tillsammans med 12 europeiska storstäder på temat ”Vad kan ungdomarna göra för staden, och vad kan staden göra för ungdomarna?”. I projektet utmanar vi det mesta som kan uppfattas som ett hinder för att skapa smidiga lösningar och nya koncept. Vi bryter upp traditioner kring delaktighet och format och vi bygger projektet på en kontinuerlig och levande dialog med de unga. Det finns ingen anledning för oss här uppe att vara sämre. Jag föreslår därför att vi, länen och regionerna på Nordkalotten, startar en dialog – på de ungas villkor – på temat ”Vad kan Nordkalotten göra för ungdomarna/de unga vuxna, och vad kan ungdomarna/de unga vuxna göra för Nordkalotten?” Då först kommer vi att skapa en långsiktigt hållbar möjlighet att bli – och att fortsatt vara – ”Strong, Specific and Promising”!